Mushiholic

Alkoholist, när jag hör det ordet svider det i hjärtat. Men det är inte försen på
senaste tid jag har kunnat säga det till mig själv. Innan så har jag har insett
det, men har inte velat erkänna det, har inte vågat. Om jag skulle accepterat
mitt beroende, vad skulle jag gjort då? Det är så svårt att dra sig själv till en
psykiater eller till ungdomsmottagningen, eventuellt vårdcentralen. AA känns
svårast av alla att gå till, kommer jag sitta där bland massa äldre män och
kvinnor då? Det vill jag inte!
Jag vet inte om jag klarar av detta själv, har svårt för att tro det. Jag gillar att
skriva, har skrivit mycket på fritiden. Vissa säger att skriva dagbok kan hjälpa.
Det gör jag och har gjort några år, skriva hjälper mig att bearbeta saker och
ting. Så varför har jag nu kommit hit och börjat skriva?
Det känns väl som att jag berättar för en individ hur jag har det här, hur jag
känner och hur jag mår. Kanske någon haft/har det som jag eller vet någon
som klarat sig igenom det. Själv förväntar jag mig inga kommentarer, men jag
är väl övertygad om att åtminstonde en person kommer titta förbi här och läsa
några rader.

Så vem är jag då? Kan ju berätta om mig själv.
Jag är en kille på 22 år som bor i göteborgs trakten. Född här och har bott här
i hela mitt liv. Jag har haft en väldigt bra uppväxt med underbara kompisar,
föräldrar och släktingar.
Musik och skateboard är två väldigt viktiga delar i mitt liv. Har åkt skateboard
sen jag gick på mellanstadiet och kan inte gå någonstans utan att ha min mp3
med mig. Händer att jag tar fram min gitarr och lirar i nån timma, men jag
spelade gitarr betydligt mycket mer för 2 år sedan.
Om ni skulle fråga mina kompisar vilken min sämsta egenskap är så skulle
dom svara "Han är för snäll". Min bästa egenskap är nog min givmildhet.
Singel sen två år tillbaka ungefär. Jag har inte svårt för att dra till mig tjejer
när jag är ute på krogen, men varför jag fortfarande är singel kommer jag till
lite längre ner.

Jag har varit alkoholist i 3 års tid ungefär, har kunnat hålla mig ifrån alkohol i
2 veckor som max. Dom senaste 2 åren har jag haft ett fysiskt jobb så jag har
aldrig druckit innan jag gått till jobbet, men om jag har varit ledig har det hänt
att jag börjat dricka direkt efter jag vaknat om jag varit väldigt depprimerad.
Jag har även sjukskrivit mig från jobbet bara för att kunna sitta hemma och
dricka. Men jag är inte depprimerad hela tiden, många dagar kan jag känna
mig riktigt glad och då tänker jag inte på alkohol ett dugg, försen kvällen
kommer. Då kryper ångesten fram och det är väldigt sällan jag somnar nykter.
Det var betydligt annorlunda dom två första åren. Jag var konstant depprimerad
och kunde inte tänka på något annat än att komma hem och få dricka mig bort
till min egna värld.

Så hur hamnade jag här?
För det första så ligger det väl i blodet. Min farfar drack ihjäl sig, och min pappa
är alkoholist. Mamma och pappa skilde sig när jag var 14 år pga att han drack
för mycket. Han är en såkallad lyx alkoholist. Har bor kvar i huset och har inga
problem med att betala sina räkningar. Men dom senaste 6 året har jag inte sett
honom nykter en enda gång. Inte ens på födelsedagskalas eller när jag stöter
på honom i affären.
Men det var inte pga min pappa som jag började dricka, min pappa har alltid
behandlat mig väl och är en bra person som jag älskar mycket. För 3 år sedan
hade jag en flickvän som drivdes av sin egoism, vi kan kalla henne för T. Hon
var otroligt falsk och man visste aldrig om hon talade sanning. Men jag älskade
henne otroligt mycket. Hon var otrogen, vilket hon aldrig erkände även om
bevisen var solklara. Det hon var bäst på var att manipulera, hon fick mig att
stanna hos henne vad det än gällde. Usch, man kände sig så svag, jag mådde
så dåligt. Det var så jag började dricka, alkoholen hjälpte mig faktist att må bra.
Jag mådde bra när jag var full. Det kändes som en fristad. Men jag kunde inte
med att göra slut. När det väl tog slut höll hon kvar mig ändå. Ett förhållande
där hon hon gjorde som hon ville, men jag skulle fortfarande endast hålla mig
till henne, hon hade en till kille som hon höll på med samtidigt, vilket hon aldrig
erkännt. Jag är inte blåst och jag tror på det mina ögon ser.
Jag berättade tillslut för henne att jag drack väldigt mycket, och att jag faktist
ville ha hennes hjälp. Men hon var inte intresserad av att lyssna, även om jag
enligt henne var den mest betydelsefulla person i hennes liv.
När jag tillslut klarade av att säga till henne,
"jag vill inte ha ett sådant här förhållande om vi inte är ihop, vi ska antingen
bara vara kompisar eller ingenting"
Då började helvetet, den person som jag faktist älskade, som sa att hon
älskade mig ringde upp konstant för att berätta för mig hur dum i huvudet jag
var och att hon ville att jag skulle dricka mig till döds. I mellan åt kom hon hem
till mig och var lika underbar som hon var när jag först träffade henne, sen
kunde jag ringa henne när jag var påväg till en fest, och då var det likadant.
Att ringa henne när jag var påväg till en fest var det värsta jag kunde göra, och
efter det slutade inte hat-samtalen. Så jag bröt kontakten helt med henne.

Då jag väl insåg att jag hade kommit över henne, vilket var runt jul 2006, så
kunde jag ändå inte sluta dricka. Jag satt i skiten. Jag försökte ofta intala mig
om att jag inte drack pga att jag var beroende eller depprimerad, utan att jag
bara helt enkelt gillade att dricka alkohol. Jag kommer fortfarande på mig själv
att tänka på det viset då och då, men är medveten om att jag bara försöker
lura mig själv så det funkar inte längre. Jag är medveten om att jag är sjuk
och att jag behöver hjälp. Jag är alkoholist.

Detta får bli en lång inledning på min blogg.
Nu ska jag gå och handla.
Hejdå