Mushiholic

Man kan inte hjälpa att man blir lite extra glad när man går till tåget på
morgonen utan att behöva ha en jacka på sig. Idag gick jag extra tidigt
bara för att kunna sitta i solen och läsa Metro.

Death is proof that we were once alive

Det sista jag tänkte på när jag regelbundet hade druckit i två år var min kropp.
Visst märkte jag av att det påverkade mig på nåt sätt. Jag blev väldigt lätt torr
i hårbotten, om händerna eller i armväcken. Men det var inget man reagerade
på. Lite handkräm så var det borta. Att ha ett väldigt fysiskt jobb är nog det
bästa för en person som mig om man äter mycket nyttig och bra mat.
Konstigt nog är jag den person som tål mest alkohol när jag festar med
kompisar. Därför har jag alltid tänkt "min lever är nog inte så skadad än"
Kanske också kan vara sant, jag vet faktist inte, men på så vis kopplas jag
också bort från tankar om vad jag gör mot min kropp. Det andra jag lade
märke till efter ett tag var att när vi festar så hinner mina kompisar gå på toa
tre gånger innan jag behöver göra mitt första toa besök. Nu kanske ni tänker
"ja men det kan ju bara vara positivt". Ja, om man bara dricker på fester eller
på krogen. Men när jag sitter och dricker hemma så dricker jag väldigt mycket
under kort tid, utan att tänka på mängd. Efter tre liter öl kände jag fortfarande
inget behov av att gå på toa. Det som händer istället är att man får ont i magen,
kort därefter börjas det vattna mycket i munnen och då är det bara att springa
och hänga sig över toa. Min kropp hänger inte alltid med den mängd vätska
som jag kan få i mig. Detta händer inte ofta, men det händer.
Om jag istället drar ut på det och dricker sakta så hinner jag inte få i mig
tillräckligt innan jag måste sova. Somnar jag för sent kommer det vara absolut
omöjligt att vakna dagen efter när jag ska jobba. Jag kan inte börja tidigare,
för jag måste kämpa med att hålla kontakten med mina kompisar och umgås.
Mina kompisar är det viktigaste i mitt liv!!!
Jag hade inte tänkt längre än så, tills den värsta dagen i mitt liv kom.


En veckas ledighet väntade och jag såg faktist fram emot det, jag hade många
planer på vad jag skulle göra under den veckan. Träning var ett måste för
annars skulle jag vara totalt slut efter första dagen efter ledigheten, var ju
tvungen att hålla mig någorlunda i form. Måndagen kom och jag kände mig
ganska peppad på att gå ut och springa. Men det spöregnade ute så det var
ingen idé, man vill ju inte gå och bli sjuk när man har en veckas ledigt framför
sig. När kvällen kom hade jag inställningen att jag är ledig imån, så jag
handlade mer öl än vanligt, för att kunna ta det lugnt och dricka under kvällen.
Det ledde till att när jag vaknade dagen efter kände jag mig fortfarande full, jag
var väldigt deppig och krasslig. Efter jag hade fått i mig något att äta satte mig
framför datorn där det stog en oöppnad öl. Återställare hade jag i tankarna, och
det funkade. Jag mådde genast mycket bättre i kroppen, men inte i huvudet.
Blev ingen motionering denna dagen heller.
Vädret fortsatte att vara lika dåligt hela veckan, alla kompisar jobbade och hade
inte orken att hitta på något när dom kommit hem. Eftersom jag inte jobbade
så tjänade jag inte heller några pengar. Så jag snålade med maten och åt bara
när jag var hungrig. När fredagen äntligen kom så tänkte jag att nu får jag dra
ihop något skoj, det blev fest hemma hos mig både fredag och lördag. Det
enda jag drack var jägermeister+redbull. Hårt festande men jag hade väldigt
skoj. Vaknade på söndagen och började städa, dom som sov över hade gått
hem och när jag var klar kunde jag slappna av. Jag hade fortfarande en halv
jäger flaska kvar och ett antal redbull. Så jag häller upp en stor drink, sätter mig
framför min dator och slår på filmen There Will Be Blood.

Klockan är 17:30, jag hade druckit två stora drinka och lade märke till att min
puls hade ökat lite, men jag kände inte att jag mådde dåligt på något sätt så
jag slutade tänka på det och hällde upp en till jägermeister+redbull. Efter halva
glaset kände jag att hjärtat började slå hårdare och snabbare, och kände inga
tecken på att det skulle lugna ner sig. Jag blev rädd så jag gick ut i
vardagsrummet och ringde min lillasyster som snabbt kom. Hon satte sig
bredvid mig i soffan. Jag berättade exakt allt jag hade gjort under dagen, och
hon pratade långsamt och bestämt om vad hon hade gjort för att hålla mig lugn.
Men det hjälpte inte, min puls fortsatte och öka och hon ringde 112. Dom
ställde många frågor, ifall jag gick på några mediciner eller liknande. Frida
sa till mig att ambulansen var påväg, men att många ambulanser var upptagna
och att dom inte kunde skicka en från den närmsta akut mottagningen. Det
kändes som en evighet. Allt började snurra och det var omöjligt att konsentrera
sig på en punkt i rummet. Jag blev helt torr i munnen för att jag hyperventilerade.
Det kändes som att min bröstkorg skulle sprängas, det kändes ända ut till
fingertopparna. Jag kunde höra att min syster fortfarande satt bredvid mig
med 112 i luren. Jag kan se köttet tränga ut mellan hans revben för varje
hjärtslag sa hon. Min syster grät och höll om mig hårt. Dom bad henne lägga
en filt över mig, som jag greppade hårt för försäkra mig om att jag var vid
medvetande. Det ringde på dörren och min syster sprang och öppnade.
Ambulans personalen kom lugnt in och frågade vart jag hade ont, dom lyssnade
på hjärtat och bad mig berätta vad som hade hänt. Det var enormt svårt att
prata, jag var helt slemmig i munnen och det blev svårare att andas.
19:15 låg jag i ambulansen, jag märkte att det hade snöat enormt mycket ute.
Ambulansen kunde inte köra snabbare än 60km/t för vägarna var inte skottade.
Jag kunde höra hur hårdrock spelades lågt i små högtalare ovanför mig. Det
gjorde mig lite lugnare, men inte mitt hjärta. Vid en punkt i ambulansen fick
mannen som satt med mig och kollade på min hjärtrytm påminna mig om att
andas. Många gånger sa han Du hyperventilerar, du måste försöka andas
normalt hur ont det än gör. Det blixtrade rött framför mina ögon men jag försökte
andas lugnt så gott jag kunde. Jag började gråta, men det kom inga tårar.
Det enda jag kunde tänka på var hur mycket min pappa kommer ta åt sig.
Förstår du varför din kropp reagerar såhär? frågade ambulans personalen
bredvid mig. Kroppen klarar inte hur mycket som helst.
Nä vi äntligen var framme på sjukhuset kände jag en viss lättnad, men jag har
svårt att minnas sista biten innan dörrarna öppnades framför mig. Dom körde
in mig i en sal som såg ut att vara en operations sal där det stog två läkare
som övervakade mig innan doktorn kom. Det kom in en man i en vit rock som
bad min syster vänta utanför. Han började ställa en massa frågor om vad jag
hade gjort den senaste, vad jag hade ätit, druckit, om jag hade tagit mediciner
eller droger. Tillslut sa dom att min puls började gå ner och jag blev placerad
i ett stort rum med flera sängar och en apparat som övervakade mitt hjärta.
Dom tog några prover och sa att en läkare skulle komma och ge mig lite
lugnande så att jag skulle kunna slappna av och somna. Jag kunde åter igen
höra hur dom spelade hårdrock bredvid mig, men åter igen väldigt lågt.
Läkare kom och gav mig ett piller som jag tog, och kort därefter somnade jag.

Jag vaknade dagen efter av att en läkare kom och sa att det fanns frukost till
mig om jag ville ha. Jag gick upp och åt en macka och tog en kopp te.
Kort efter att jag återvänt till min säng kom doktorn igen. Han sa att det inte
var något fel på mitt hjärta, men att jag var undernärd och att vätskenivån var
väldigt låg. När jag tänkte efter så hade jag ätit extremt dåligt under veckan,
inte druckit nåt vatten utan bara öl, sen jägermeister redbull hela helgen.
Då förstog jag verkligen hur jag behandlade min kropp.
Nu äter jag mycket mer, mycket nyttigare och dricker alltid mycket vatten under
dagarna. Jag har bett om ursäkt till min syster mer gånger än jag kan räkna
och det jag utsatte henne för är oförlåtligt. Jag har bara mig själv att skylla och
så ont det gör i mig varje gång jag tänker på vad hon fick gå igenom den dagen
får tårarna att rinna ner längs mina kinder.
Jag skäms...