Mushiholic

Blir så trött på mig själv!
Fick en inbjudan att dricka te med min granne. Min mycket fina, underbara och
trevliga granne. Hon är ett år yngre än mig och har ett leende som får en att
smälta. Jag önskade sååååå att hon skulle kommit hem en timma
tidigare. Skulle kommit över vid 8 tiden men hon kom inte hem försen kl 9.
Vilket betyder att det är omöjligt för mig att gå över dit, ska jobba imån och
har mina dåliga vanor som jag inte kunde slita mig ifrån idag.
Dessutom ska hon åka iväg så jag önskar över allt annat att hon har tid imån.
Om man bara inte kunde slita sig och tänka nej jag klarar faktist EN kväll utan.
Icke sa nicke.
Undra hur många chanser man över huvud taget blåser på ett år.
Så är man medveten om det också.

Ja, söndagarna är väl alltid lika sega. Men det får den vara för helgen har varit
underbar.

Satt hemma hos en kompis under fredagen, vi hade inhandlat
varsitt lock öl som vi skulle ha på lördagen. Men vi råkade dricka ett par till
Talang 2008, och båda vek sig av skratt ett antal gånger. T.ex när det var en
preview av vad som skulle hända efter pausen, så helt plötsligt ploppar det
fram en unge som sjunger med stängd mun och håller för ögonen. Tror inte
jag slutade skratta försen reklamen var över. Blev dock väldigt fascinerad av
trollkarlen. Vi satt och funderade på det tricket ett bra tag innan vi gav upp.
Vi bollade idéer om att det kanske va något med pennan, men då kan han
väl ändå inte få färgen att röra sig så, det blev ju så jobbigt när allt verkligen
va målad på pappret... man kanske missade nåt eftersom ölen spökade lite,
men skickligt såg det ut iallafall.
Lördagen kom och det var dags för fest, en av dom fester som händer fyra
gånger om året då alla kompisar är samlade, är ju omöjligt att det inte blir
en lyckad fest då. Alla tjötar om vad som hänt på senaste och klagar på att
det blir för lite sådana här fester.

Snart är det valborg och då drar man som vanligt in för att dricka öl i en park
samtidigt som man tittar på cortegen som passerar förbi på gatorna. Det
jobbiga är alltid att undvika poliserna som är ute efter att hälla ut ens öl, men
jag ska vara lika smart som jag var förra året och först köpa mig en 3,5a så
man kan hälla över starkölen i den istället. Det är ju lagligt att dricka 3,5 %
på allmän plats.

I'm out

Man kan inte hjälpa att man blir lite extra glad när man går till tåget på
morgonen utan att behöva ha en jacka på sig. Idag gick jag extra tidigt
bara för att kunna sitta i solen och läsa Metro.

Death is proof that we were once alive

Det sista jag tänkte på när jag regelbundet hade druckit i två år var min kropp.
Visst märkte jag av att det påverkade mig på nåt sätt. Jag blev väldigt lätt torr
i hårbotten, om händerna eller i armväcken. Men det var inget man reagerade
på. Lite handkräm så var det borta. Att ha ett väldigt fysiskt jobb är nog det
bästa för en person som mig om man äter mycket nyttig och bra mat.
Konstigt nog är jag den person som tål mest alkohol när jag festar med
kompisar. Därför har jag alltid tänkt "min lever är nog inte så skadad än"
Kanske också kan vara sant, jag vet faktist inte, men på så vis kopplas jag
också bort från tankar om vad jag gör mot min kropp. Det andra jag lade
märke till efter ett tag var att när vi festar så hinner mina kompisar gå på toa
tre gånger innan jag behöver göra mitt första toa besök. Nu kanske ni tänker
"ja men det kan ju bara vara positivt". Ja, om man bara dricker på fester eller
på krogen. Men när jag sitter och dricker hemma så dricker jag väldigt mycket
under kort tid, utan att tänka på mängd. Efter tre liter öl kände jag fortfarande
inget behov av att gå på toa. Det som händer istället är att man får ont i magen,
kort därefter börjas det vattna mycket i munnen och då är det bara att springa
och hänga sig över toa. Min kropp hänger inte alltid med den mängd vätska
som jag kan få i mig. Detta händer inte ofta, men det händer.
Om jag istället drar ut på det och dricker sakta så hinner jag inte få i mig
tillräckligt innan jag måste sova. Somnar jag för sent kommer det vara absolut
omöjligt att vakna dagen efter när jag ska jobba. Jag kan inte börja tidigare,
för jag måste kämpa med att hålla kontakten med mina kompisar och umgås.
Mina kompisar är det viktigaste i mitt liv!!!
Jag hade inte tänkt längre än så, tills den värsta dagen i mitt liv kom.


En veckas ledighet väntade och jag såg faktist fram emot det, jag hade många
planer på vad jag skulle göra under den veckan. Träning var ett måste för
annars skulle jag vara totalt slut efter första dagen efter ledigheten, var ju
tvungen att hålla mig någorlunda i form. Måndagen kom och jag kände mig
ganska peppad på att gå ut och springa. Men det spöregnade ute så det var
ingen idé, man vill ju inte gå och bli sjuk när man har en veckas ledigt framför
sig. När kvällen kom hade jag inställningen att jag är ledig imån, så jag
handlade mer öl än vanligt, för att kunna ta det lugnt och dricka under kvällen.
Det ledde till att när jag vaknade dagen efter kände jag mig fortfarande full, jag
var väldigt deppig och krasslig. Efter jag hade fått i mig något att äta satte mig
framför datorn där det stog en oöppnad öl. Återställare hade jag i tankarna, och
det funkade. Jag mådde genast mycket bättre i kroppen, men inte i huvudet.
Blev ingen motionering denna dagen heller.
Vädret fortsatte att vara lika dåligt hela veckan, alla kompisar jobbade och hade
inte orken att hitta på något när dom kommit hem. Eftersom jag inte jobbade
så tjänade jag inte heller några pengar. Så jag snålade med maten och åt bara
när jag var hungrig. När fredagen äntligen kom så tänkte jag att nu får jag dra
ihop något skoj, det blev fest hemma hos mig både fredag och lördag. Det
enda jag drack var jägermeister+redbull. Hårt festande men jag hade väldigt
skoj. Vaknade på söndagen och började städa, dom som sov över hade gått
hem och när jag var klar kunde jag slappna av. Jag hade fortfarande en halv
jäger flaska kvar och ett antal redbull. Så jag häller upp en stor drink, sätter mig
framför min dator och slår på filmen There Will Be Blood.

Klockan är 17:30, jag hade druckit två stora drinka och lade märke till att min
puls hade ökat lite, men jag kände inte att jag mådde dåligt på något sätt så
jag slutade tänka på det och hällde upp en till jägermeister+redbull. Efter halva
glaset kände jag att hjärtat började slå hårdare och snabbare, och kände inga
tecken på att det skulle lugna ner sig. Jag blev rädd så jag gick ut i
vardagsrummet och ringde min lillasyster som snabbt kom. Hon satte sig
bredvid mig i soffan. Jag berättade exakt allt jag hade gjort under dagen, och
hon pratade långsamt och bestämt om vad hon hade gjort för att hålla mig lugn.
Men det hjälpte inte, min puls fortsatte och öka och hon ringde 112. Dom
ställde många frågor, ifall jag gick på några mediciner eller liknande. Frida
sa till mig att ambulansen var påväg, men att många ambulanser var upptagna
och att dom inte kunde skicka en från den närmsta akut mottagningen. Det
kändes som en evighet. Allt började snurra och det var omöjligt att konsentrera
sig på en punkt i rummet. Jag blev helt torr i munnen för att jag hyperventilerade.
Det kändes som att min bröstkorg skulle sprängas, det kändes ända ut till
fingertopparna. Jag kunde höra att min syster fortfarande satt bredvid mig
med 112 i luren. Jag kan se köttet tränga ut mellan hans revben för varje
hjärtslag sa hon. Min syster grät och höll om mig hårt. Dom bad henne lägga
en filt över mig, som jag greppade hårt för försäkra mig om att jag var vid
medvetande. Det ringde på dörren och min syster sprang och öppnade.
Ambulans personalen kom lugnt in och frågade vart jag hade ont, dom lyssnade
på hjärtat och bad mig berätta vad som hade hänt. Det var enormt svårt att
prata, jag var helt slemmig i munnen och det blev svårare att andas.
19:15 låg jag i ambulansen, jag märkte att det hade snöat enormt mycket ute.
Ambulansen kunde inte köra snabbare än 60km/t för vägarna var inte skottade.
Jag kunde höra hur hårdrock spelades lågt i små högtalare ovanför mig. Det
gjorde mig lite lugnare, men inte mitt hjärta. Vid en punkt i ambulansen fick
mannen som satt med mig och kollade på min hjärtrytm påminna mig om att
andas. Många gånger sa han Du hyperventilerar, du måste försöka andas
normalt hur ont det än gör. Det blixtrade rött framför mina ögon men jag försökte
andas lugnt så gott jag kunde. Jag började gråta, men det kom inga tårar.
Det enda jag kunde tänka på var hur mycket min pappa kommer ta åt sig.
Förstår du varför din kropp reagerar såhär? frågade ambulans personalen
bredvid mig. Kroppen klarar inte hur mycket som helst.
Nä vi äntligen var framme på sjukhuset kände jag en viss lättnad, men jag har
svårt att minnas sista biten innan dörrarna öppnades framför mig. Dom körde
in mig i en sal som såg ut att vara en operations sal där det stog två läkare
som övervakade mig innan doktorn kom. Det kom in en man i en vit rock som
bad min syster vänta utanför. Han började ställa en massa frågor om vad jag
hade gjort den senaste, vad jag hade ätit, druckit, om jag hade tagit mediciner
eller droger. Tillslut sa dom att min puls började gå ner och jag blev placerad
i ett stort rum med flera sängar och en apparat som övervakade mitt hjärta.
Dom tog några prover och sa att en läkare skulle komma och ge mig lite
lugnande så att jag skulle kunna slappna av och somna. Jag kunde åter igen
höra hur dom spelade hårdrock bredvid mig, men åter igen väldigt lågt.
Läkare kom och gav mig ett piller som jag tog, och kort därefter somnade jag.

Jag vaknade dagen efter av att en läkare kom och sa att det fanns frukost till
mig om jag ville ha. Jag gick upp och åt en macka och tog en kopp te.
Kort efter att jag återvänt till min säng kom doktorn igen. Han sa att det inte
var något fel på mitt hjärta, men att jag var undernärd och att vätskenivån var
väldigt låg. När jag tänkte efter så hade jag ätit extremt dåligt under veckan,
inte druckit nåt vatten utan bara öl, sen jägermeister redbull hela helgen.
Då förstog jag verkligen hur jag behandlade min kropp.
Nu äter jag mycket mer, mycket nyttigare och dricker alltid mycket vatten under
dagarna. Jag har bett om ursäkt till min syster mer gånger än jag kan räkna
och det jag utsatte henne för är oförlåtligt. Jag har bara mig själv att skylla och
så ont det gör i mig varje gång jag tänker på vad hon fick gå igenom den dagen
får tårarna att rinna ner längs mina kinder.
Jag skäms...

Att vakna är lika hemskt varje gång.
Jag vaknar tidigt, vid runt 6 tiden och får hålla i dörrkarmarna när jag vinglar till
köket för att sätta på tévattnet. Sen går jag och hämtar min tv kontroll för att slå
på kanal 5. Det snurrar lite lätt och måste konsentrera mig för att se vilken
knapp som är femman. Att vakna till The Voice kan få mig på bra humör.
Sätter mig framför min TV med en kopp Persian Earl Grey som jag inte känner
smaken på. Alkoholen är stark i munnen på morgonen, men försvinner ändå
lite efter en smaklös kopp té. Persian Earl Grey brukar jag gilla väldigt mycket,
men det har blivit en dålig vana att dricka på morgonen, och jag tror jag förstört
den smaken för mig. På samma sätt som jag förstörde Fanta Wildberrys för
att jag alltid blandade ut det med HB.

Dagens gäst på The Voice idag var Caroline Winberg, sveriges mest kända
foto modell. En charmigare tjej får man leta efter och hon fick min hemska
morgon att kännas riktigt bra för en gång skull. Hon blev foto modell genom
att en "modell scout" såg henne på tunnelbanan när hon var 15 eller 16 år.
Dessa scouter, snor våra snyggaste tjejer och tar dom till USA. Dom borde
rullas i sirap för att sen doppas i ett badkar med strössel för att sen stå som
underhållning på Drottning Torget! Ne jag ska väl vara glad för hennes skull.
Det jag ogillar med The Voice är musiken.
Jag mutar oftast när dom spelar musik och slår på lite egen musik på datorn.

Vanligtvis sitter jag i en bil bredvid min chef vid den här tiden med en obehaglig
känsla i kroppen, men jag är ledig idag vilket är tur för jag känner att alkoholen
inte riktigt gått ur huvudet. Det tar oftast en timma efter jag börjat jobba som
jag känner mig mänsklig och mår som alla andra igen. Men den första timman
är riktigt hemsk. Man har ingen energi i hela kroppen och man vill beklaga sig på
allt och alla. Man känner att man har snäppet sämre balans och sen så måste
man ändå le och vara glad och presentera sig för den första kunden man
kommer till.

Men idag är jag ju ledig, har druckit upp mitt té och The Voice är snart slut,
sitter och lyssnar medans jag skriver. När jag skrivit klart blir det att läsa några
av bloggarna jag brukar läsa, får hoppas på att ni skrivit något nytt. Sen hoppar
jag in i duschen för att förhoppningsvis känna mig lite piggare. Eftersom jag
inte sliter på jobbet så har jag inte den där jobbiga timman som gör att jag
arbetar bort alkoholen från huvudet. Känner för en cigarett i solen, men det får
vänta tills det blivit lite varmare ute.

Tack för mig och önskar er en god morgon!

Alkoholist, när jag hör det ordet svider det i hjärtat. Men det är inte försen på
senaste tid jag har kunnat säga det till mig själv. Innan så har jag har insett
det, men har inte velat erkänna det, har inte vågat. Om jag skulle accepterat
mitt beroende, vad skulle jag gjort då? Det är så svårt att dra sig själv till en
psykiater eller till ungdomsmottagningen, eventuellt vårdcentralen. AA känns
svårast av alla att gå till, kommer jag sitta där bland massa äldre män och
kvinnor då? Det vill jag inte!
Jag vet inte om jag klarar av detta själv, har svårt för att tro det. Jag gillar att
skriva, har skrivit mycket på fritiden. Vissa säger att skriva dagbok kan hjälpa.
Det gör jag och har gjort några år, skriva hjälper mig att bearbeta saker och
ting. Så varför har jag nu kommit hit och börjat skriva?
Det känns väl som att jag berättar för en individ hur jag har det här, hur jag
känner och hur jag mår. Kanske någon haft/har det som jag eller vet någon
som klarat sig igenom det. Själv förväntar jag mig inga kommentarer, men jag
är väl övertygad om att åtminstonde en person kommer titta förbi här och läsa
några rader.

Så vem är jag då? Kan ju berätta om mig själv.
Jag är en kille på 22 år som bor i göteborgs trakten. Född här och har bott här
i hela mitt liv. Jag har haft en väldigt bra uppväxt med underbara kompisar,
föräldrar och släktingar.
Musik och skateboard är två väldigt viktiga delar i mitt liv. Har åkt skateboard
sen jag gick på mellanstadiet och kan inte gå någonstans utan att ha min mp3
med mig. Händer att jag tar fram min gitarr och lirar i nån timma, men jag
spelade gitarr betydligt mycket mer för 2 år sedan.
Om ni skulle fråga mina kompisar vilken min sämsta egenskap är så skulle
dom svara "Han är för snäll". Min bästa egenskap är nog min givmildhet.
Singel sen två år tillbaka ungefär. Jag har inte svårt för att dra till mig tjejer
när jag är ute på krogen, men varför jag fortfarande är singel kommer jag till
lite längre ner.

Jag har varit alkoholist i 3 års tid ungefär, har kunnat hålla mig ifrån alkohol i
2 veckor som max. Dom senaste 2 åren har jag haft ett fysiskt jobb så jag har
aldrig druckit innan jag gått till jobbet, men om jag har varit ledig har det hänt
att jag börjat dricka direkt efter jag vaknat om jag varit väldigt depprimerad.
Jag har även sjukskrivit mig från jobbet bara för att kunna sitta hemma och
dricka. Men jag är inte depprimerad hela tiden, många dagar kan jag känna
mig riktigt glad och då tänker jag inte på alkohol ett dugg, försen kvällen
kommer. Då kryper ångesten fram och det är väldigt sällan jag somnar nykter.
Det var betydligt annorlunda dom två första åren. Jag var konstant depprimerad
och kunde inte tänka på något annat än att komma hem och få dricka mig bort
till min egna värld.

Så hur hamnade jag här?
För det första så ligger det väl i blodet. Min farfar drack ihjäl sig, och min pappa
är alkoholist. Mamma och pappa skilde sig när jag var 14 år pga att han drack
för mycket. Han är en såkallad lyx alkoholist. Har bor kvar i huset och har inga
problem med att betala sina räkningar. Men dom senaste 6 året har jag inte sett
honom nykter en enda gång. Inte ens på födelsedagskalas eller när jag stöter
på honom i affären.
Men det var inte pga min pappa som jag började dricka, min pappa har alltid
behandlat mig väl och är en bra person som jag älskar mycket. För 3 år sedan
hade jag en flickvän som drivdes av sin egoism, vi kan kalla henne för T. Hon
var otroligt falsk och man visste aldrig om hon talade sanning. Men jag älskade
henne otroligt mycket. Hon var otrogen, vilket hon aldrig erkände även om
bevisen var solklara. Det hon var bäst på var att manipulera, hon fick mig att
stanna hos henne vad det än gällde. Usch, man kände sig så svag, jag mådde
så dåligt. Det var så jag började dricka, alkoholen hjälpte mig faktist att må bra.
Jag mådde bra när jag var full. Det kändes som en fristad. Men jag kunde inte
med att göra slut. När det väl tog slut höll hon kvar mig ändå. Ett förhållande
där hon hon gjorde som hon ville, men jag skulle fortfarande endast hålla mig
till henne, hon hade en till kille som hon höll på med samtidigt, vilket hon aldrig
erkännt. Jag är inte blåst och jag tror på det mina ögon ser.
Jag berättade tillslut för henne att jag drack väldigt mycket, och att jag faktist
ville ha hennes hjälp. Men hon var inte intresserad av att lyssna, även om jag
enligt henne var den mest betydelsefulla person i hennes liv.
När jag tillslut klarade av att säga till henne,
"jag vill inte ha ett sådant här förhållande om vi inte är ihop, vi ska antingen
bara vara kompisar eller ingenting"
Då började helvetet, den person som jag faktist älskade, som sa att hon
älskade mig ringde upp konstant för att berätta för mig hur dum i huvudet jag
var och att hon ville att jag skulle dricka mig till döds. I mellan åt kom hon hem
till mig och var lika underbar som hon var när jag först träffade henne, sen
kunde jag ringa henne när jag var påväg till en fest, och då var det likadant.
Att ringa henne när jag var påväg till en fest var det värsta jag kunde göra, och
efter det slutade inte hat-samtalen. Så jag bröt kontakten helt med henne.

Då jag väl insåg att jag hade kommit över henne, vilket var runt jul 2006, så
kunde jag ändå inte sluta dricka. Jag satt i skiten. Jag försökte ofta intala mig
om att jag inte drack pga att jag var beroende eller depprimerad, utan att jag
bara helt enkelt gillade att dricka alkohol. Jag kommer fortfarande på mig själv
att tänka på det viset då och då, men är medveten om att jag bara försöker
lura mig själv så det funkar inte längre. Jag är medveten om att jag är sjuk
och att jag behöver hjälp. Jag är alkoholist.

Detta får bli en lång inledning på min blogg.
Nu ska jag gå och handla.
Hejdå